Igår pratade jag med en kompis om det här med självkänsla. Det kommer tillbaka till mig oftare och oftare. Det här att alla våra konstiga och knasiga tankar ofta grundar sig på att vår självkänsla är vacklande.
Min kompis vet att hon är bra, kan klara det mesta själv, har intelligens och handlingskraft, så självförtroendet är det inget fel på. Ibland kan hon till och med vara lite skrytig. Värre är det när det kommer till självkänslan. Hon tror inte att någon annan kan tycka att hon är bra. Trots att hon övertygat säger till mig att "jag vet ju att jag är bra. faktiskt väldigt bra".
Vi tog ett exempel.
Hon är ny på jobbet och i veckan hade hon och hennes kollegor suttit sysslolösa och börjat skämta och fantisera ihop en fantasigrej och alla hade skojat och skrattat och brainstormat galenskaper. Hon tyckte att de nya kollegorna var superroliga och hade härlig humor.
Jag frågade varför hon trodde att de inte hade samma tankar om henne. Hrm, det kunde hon inte svara på. De tycker väl helt enkelt bara inte att jag är så rolig som de är osv. Detta är nog ett ofta förekommande sätt att tänka, att man jämför sig med andra och tror sig vara sämre. But why?
Jag sa åt henne att testa att sprida positiva ord runt sig. Säga till kollegorna på måndag på ett lättsamt vis att hon gillade deras humor och trivdes där. Jag har själv de senaste åren börjat tänka mer och mer att alla positiva tankar man har om någon annan ska man släppa ut. Alla blir glada över att höra positiva saker. Och jag är säker på att om man ger en ärligt menad komplimang får man oväntat många tillbaka och man blir glad av att göra andra glada. Sakta men säkert får man också andra tankar om sig själv...per automatik. I alla fall har jag fått det. Jag känner mig bra och stark som vågar säga saker som till en början känns ovana och svåra att få ur sig.
Testa själva ska ni få se. Hade varit kul med lite feed back här också, så ni som läser får mer än gärna lämna ett litet ord.
